Att Sätta Ansikte På Samhällen - Om Kanon Och Personmuseer

Anne Frank har fått ge ansikte åt förintelsen. Abraham Lincoln står som ansikte för Den amerikanska drömmen. Beethoven personifierar europeisk kultur. Strindberg representerar i hög grad svensk teater i utlandet, Astrid Lindgren svensk barnkultur. Fridolf Rhudin symboliserar det glada Munkfors. Wagner symboliserar tysk kultur i allmänhet, liksom antisemitism, beroende på var man står. Behovet av hjältar, kanon och biografier är större idag än kanske någonsin. Exempel på detta är skapandet av alltfler personmuseer. Dör en kulturpersonlighet idag så väcks nästan automatiskt frågan om ett museum runt personen. Varför har vårt samhälle ett så stort behov av personliga kanon, ikoner och hjältar? Och hur går det till när man skapar kanon och ikoner? Detta diskuteras i boken Att sätta ansikte på samhällen, med utgångspunkt från personmuseer i Sverige, i Europa liksom i USA. Personmuseer är en mycket stark manifestation av personlig kanon. Vilka kategorier personer får då bli museer? Hur skapas den eftersträvansvärda identifikationen? Hur balanseras myt och verklighet? Vad är egentligen autentiskt i personmuseer? Dessa frågor, med flera, tas upp av Stefan Bohman, docent i museologi, tidigare chef för Musikmuseet, nu chef för Strindbergsmuseet. Stefan Bohman har en mångårig erfarenhet från museievärlden, som anställd på Nordiska museet, chef för Musikmuseet och som nuvarande chef för Strindbergmuseet. På Carlsson Bokförlag har Bohman bl.a. tidigare utkommit med Musiken i politiken: Konstmusik som kulturarv (2003), och varit medredaktör för Museer och kulturarv. En museievetenskaplig antologi (2003).