Den Nya Musikens Filosofi

Den nya musikens filosofi skrevs mellan 1940 och 1947 under Adornos amerikanska exil. Den undersöker hur samtidens motsägelser tar form i en särskild konstart. För Adorno var boken en exkurs till Upplysningens dialektik, det verk där han tillsammans med Max Horkheimer analyserade efterkrigsvärldens tillstånd utifrån upplysningens instrumentella förnuft. Adorno analyserar inledningsvis den radikala autonomin i den moderna musiken och ser den som en reaktion på kulturindustrins utbredning. De två kontrahenterna i boken, Arnold Schönberg och Igor Stravinskij, tar skilda vägar. Hos Schönberg radikaliseras det musikaliska materialets historiska dialektik, hos Stravinskij tas ett steg ut ur historien och alla former blir tillgängliga på nytt en motsats som dock till sist visar sig vara allt annat än enkel.  Under exilen gjorde Adorno manuskriptet om Schönberg tillgängligt för Thomas Mann, som antog många av Adornos idéer och även lade in citat i sin roman Doktor Faustus (1947). Theodor W. Adorno (1903 1969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.